Inatt fick vi sova hela natten för första gången på säkert en månad. Behövde inte gå upp och ge tutten men framförallt slapp vi gå och lägga oss i vardagsrummet.

Det var så otroligt skönt. Man hade börjat känna sig rätt knäckt, psykiskt. Att hela tiden veta att han snart ska vakna utan att man vet någon anledning. Och det sätter sig en del på humöret också. Man är inte direkt glad där på natten när man traskar iväg ut till vardagsrummet och Hugo står upp i sängen och skriker. Trots att det bara håller på i fem minuter, är det otroligt jobbigt.

Men nu ska man väl inte hoppas för mycket. Det är väl samma visa inatt igen.

Det vi gjorde annorlunda igår kväll var att vi nästan fördubblade vällingen. Så vi får hoppas att det var det, det satt i.