Tror inte det gått en kväll utan att man, när man går och lägger sig, stannar upp och kollar till Hugo. Man smyger sakta fram till spjälisen och böjer sig tyst ner och tittar och lyssnar. Är allt som det ska, undrar man. Andas han? Och allt är bra, såklart. Men man kan ändå inte sluta med denna, nästan, tvångsmässiga handling. Efter snart åtta månader, håller man fortfarande på.

Och ibland när man ligger där i sängen och inte kan somna på ett tag. Då börjar man lyssna igen. Man ligger där i sängen och försöker höra om han lever. Man börjar sakta men säkert fundera på om man måste gå dit och kolla en gång till. Men så andas han till på ett sånt där djupt och högt sätt. Nästan en dubbelandning. Och man kan äntligen somna själv.